Rödgrön röra, del 2

Du kanske minns Bildts kommentar om rrrödgrrrön rrrörrra inför valet ´94 (tror jag). Nu kommer en liknande kritik – från vänster.

Eftersom detta är min jobblogg, kommer jag att betrakta frågan ur ett strikt professionellt perspektiv; dvs inget snack om vad som är bra och dålig politik.

Det är den uttalade vänstersossen Mahamed Ali Abdi som skriver om sitt deltagande i s-studenternas kongress, och att beteckningen ”rödgrön” förekommer både här och där i handlingarna. Vilket han betackar sig för. Och det gör han helt rätt i.

Inom partipolitiken finns det sju etablerade varumärken, alla med sina värden och värderingar, sin historia och kultur. Det vill säga det som starka varumärken vilar på.

På senare år har det tillkommit två varumärken; Alliansen och De Rödgröna. (Strunt i formell registrering etc, vi pratar ur ett kommunikationsperspektiv.)

Dessa varumärken är vad man kallar för ”kollektivmärken”, dvs varumärken som gemensamt ägs av flera organisationer och som får användas av medlemmarna.

Det s-studenterna tydligen inte lyckats bestämma sig för är var gränsen mellan deras eget varumärke (Socialdemokraterna) och kollektivmärket (De Rödgröna) går.

De bör i så fall betänka att Socialdemokraterna är det historiskt överlägset mest framgångsrika varumärket i klassen ”partipolitik”, give or take en valförlust eller två.

De bör också betänka att de andra två ingående varumärkena historiskt tillhör de svagaste inom svensk politik. Så vem tjänar på att det luddas till? Förvisso är MP framgångsrika med det beror på den synnerligen framgångsrika lanseringen av dottervarumärket Wetterstrand.

Att ludda till Sveriges starkaste politiska varumärke  till förmån för en allians som kanske inte lever efter nästa val är hårresande dumt.

Uppdatering: Uppenbarligen har man strukit ”rödgrön”, se kommentarer. Rätt beslut.