Därför är Alliansen ett starkare varumärke än de Rödgröna

Som bekant verkar nu valvinden blåsa i Alliansens segel, medan den Rödgröna focken fladdrar betänkligt. Så varför funkar Alliansen bättre?

Låt oss börja med hur de olika koalitionerna bildades. Alliansen var tydligt inriktad på samarbete redan från början. Som väljare har jag haft svårt att se annat än att Alliansen från början var tydligt inriktad på samarbete. Man kan skratta åt Mauds badtunna, men faktum kvarstår.

Det rödgröna samarbetet knackade betänkligt redan från start. Först var det meningen att Socaldemokraterna och Miljöpartiet skulle samarbeta. Antar att tanken gick ut på att sossarna skulle fixa de traditionella frågorna, och Mp sådant som går hem i moderna, urbana kretsar. Ungefär. Och det kan man möjligen, till nöds, köpa.

Men då fick några LO-gubbar & -tanter tuppjuck, och krävde att Vänsterpartiet också skulle bjudas in. Att detta innebar att Mona Sahlin förlorade i prestige (Reinfeldt kan bevisligen styra en allians av fyra partier, Sahlin har uppenbarligen inte ens mandat att styra sitt eget), struntade man i. Vänsterpartiet skulle med. Sahlin kördes över.

Antagligen tänkte man sig att Vänsterpartiet skulle ha två funktioner; dels fånga upp väljare till vänster som Socialdemokraterna, dels att fungera som ett ankare vänsterut så att inte Socialdemokraterna flyter för långt högerut i regeringsställning. (Många vänstersossar ser Mp som en form av kryptoborgare.)

Båda dessa tankar är feltänkta från början. För det första är det ingen risk att väljare till vänster om Socialdemokraternas mittfåra röstar på Alliansen. För det andra skulle sannolikt en S-Mp-koalition ändå behöva förhandla med Vänsterpartiet efter valet.

Att plocka in Vänsterpartiet var alltså fel hur man än ser på det. En undersökning i GP (ej på nätet) visar för övrigt att V är de rödgrönas sänke.

Frågan är varför Socialdemokraterna över huvud taget ska ha en koalition? En av Socialdemokraternas unika egenskaper som politiskt varumärke är att man faktiskt varit ensamma om att med trovärdighet kunna säga att ”vinner vi, regerar vi” de senaste 80 åren. Ett helt unikt fenomen i den demokratiska världen. Detta valde man att kasta bort. Istället valde man att bli en del av ett nytt varumärke, de Rödgröna.

Vilket är varumärkesstrategisk analfabetism: Ett unikt varumärke med unika egenskaper – Socialdemokraterna –  förlorade i prestige och status. Från att vara det enda enskilt regeringsdugliga partiet i Sverige blev man en part i en från början skakig koalition. Budskapet till väljarna är solklart: Vi klarar inte längre att regera av egen kraft.

Och för att inte klanka bara på Vänsterpartiet, som fick en jättepresent av aningslösa vänstersossar, har Mp:s stora (och enda stjärna) Maria Wetterstrand uttryckligen sagt att hon vill beröva Socialdemokraterna deras politiska dominans. Också en samarbetspartner.

Som yrkesman kan jag inte betrakta det hela som annat än en ett varumärkeshaveri. Det gäller även om de rödgröna vinner valet: Socialdemokraterna har inte längre en unik ställning i svensk politik. Det är ett parti bland andra.

Och kom inte och klandra Sahlin: De som verkligen satte spiken i kistan var de vänstersossar som propsade på att Vänsterpartiet skulle ingå, trots att strategiska argument för detta helt saknades.

Uppdatering 100624: Niklas Nordström skriver om Socialdemokraternas vikande siffror i GP, Peter Andersson, Erik Laakso, Johan Eriksson och Dick Erixon kommenterar.

Uppdatering 100910: Som sagt: Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Aftonbladet Johan Ingerö, Aftonbladet Jonas Morian, DN, SvD 1, SvD 2

Annonser