En liten, lättsmält moralkaka

Ibland är jag ute och föreläser pro bono (gratis) på olika gymnasieskolor genom nätverket Transfer. Det är en ideell organisation som helt enkelt går ut på att vi som jobbar i näringslivet åker ut och berättar om hur det är att vara copy, advokat, revisor, rörmokare eller vad det nu är vi sysslar med.

En fråga som jag nästan alltid får är om ”jag kan tänka mig att göra reklam för vad som helst”. Svaret på den frågan är skenbart enkelt: Jag kan inte tänka mig att jobba t ex åt ett tobaksbolag. Och det svarar de flesta. Men det är ett ganska lättköpt ställningstagande. Det är få som någonsin får chansen att jobba åt till exempel Marlboro. Oavsett om de vill eller inte.

Lite trixigare är politiska organisationer. För mig som liberalt anstucken högersosse är Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är uteslutna, men inte de flesta andra partier. Beslutet handlar alltså inte om branschen som sådan, utan får snarare tas på organisationsnivå.

Alltså: Vissa beslut är enkla att ta; sprit, knark, porr, prostitution. Medan andra är svårare; partier, vapen (Sydkorea behöver ex vis sina landminor) och bistånd (gynnar det landet eller regionen på sikt?).

På senare tid har en ny kategori av tveksamma företag smugit sig in. Jag syftar på s k SMS-lån. Och där är mitt svar nej; den branschen är utesluten. Anledningen är helt enkelt att det inte har något annat syfte än att profitera på människor. Den tillför inget, den bara förstör.

Vissa människor har blivit lyckliga av att köpa designerjeans, andra av att ta sig ett järn, slippa invaderas av Nordkorea eller röka en joint. Men vem har blivit lycklig av ett SMS-lån?

Därför tycker jag det är sorgligt när jag läser om kollegor som arbetar med ex vis Folkia.