Tristast vinner?

Läste en analys av Moderaternas framgångar idag, formulerad av Viggo Cavling på Resumé. Analysen är i och för sig bra, men sedan landar Cavling i den lätt bisarra slutsatsen att det inte finns någon framtid i att vara förvaltare.

Men det är ju just förvaltare de nya Moderaterna är. Anders Borg är vår tids Gunnar Sträng. Fredrik Reinfeldt har inte tagit en enda principiell strid, utan har ett helt teknokratiskt perspektiv på politiken.

De när ingen stor vision om ett helt annat samhälle. Och när de gjorde det, lyckades de sällan kravla sig över 20 % (som av en händelse visar långsiktiga undersökningar att välfärdsstaten som idé stöds av ca 80 % av svenskar, sedan kanske man vill ratta nivåerna iofs, men dock).

Detta har belönats av väljarna. Man kan också notera att när sossarna är som minst visionära, går det oftast som bäst:

  • Palme var en visionär politiker. Resultat: En oavgjord, två förlorade, två vunna.
  • Carlsson, inte så visionär. Resultat: Två vunna, en förlorad.
  • Persson, helt renons på visioner: tre vunna, en förlorad.

Alltså: Politisk tristess – om svensken själv får välja!