Detta kan skolan lära av reklambranschen.

Jag känner i egenskap av förälder en stigande frustration över den svenska skolans förfall. Samtidigt är den svenska reklambranschen mycket framgångsrik i internationella jämförelser. Så varför inte driva skolan på samma villkor som reklambranschen? Båda är ju kreativa kunskapsbranscher. Eller borde vara det, i alla fall.

Först lite bakgrund: Den göteborgska reklambyrån Forsman & Bodenfors är bäst i världen enligt de två viktigaste rankingarna. I USA och England finns kolonier av svenska utvandrare som gör framgångsrik karriär inom reklam och närliggande branscher. I internationella tävlingar plockar vi oerhört många fler priser än vi borde, särskilt med tanke på språk- och kulturområde. Det här är som du vet inte en passande beskrivning av den svenska skolan, som ständigt halkar neråt i internationella bedömningar och där larmrapporterna duggar tätt.

Lönerna måste upp.

Det är allmänt bekant att reklambranschen betalar bra, en kvalificerad projektledare eller kreatör snittar strax över 40 000 i månaden. Och visst borde lärarnas löner höjas rejält.

En ökning på 10 000 i månaden verkar helt rimligt. Då skulle lärarna hamna i nivå med civilingenjörer. Dessutom är just ingenjör är en annan tänkbar karriär för den som är intresserad av naturvetenskap. Och snart har vi inga kemilärare längre, för att ta ett exempel.

Löneskillnader måste accepteras.

Men innan facket gnuggar händer alltför mycket, innebär det inte att alla lärare ska ha 10 000 mer i månaden. Reklambranschens snitt är just ett snitt; spridningen är mycket stor. Det kan hända att vissa lärare ska ha 23 000, andra 43 000 även på samma skola. Orättvist? Sök jobb på en annan skola och förhandla upp lönen i så fall.

Löneskillnaden borde vidare spegla bristen på lärare i vissa ämnen. Klart att en kemilärare ska ha mer än en historielärare, som det är jämförelsevis gott om. Bara att tugga i sig.

Ledarskapet och organisationen måste förbättras.

I reklambranschen är det en styggelse att projektledare eller kreatörer gör annat än att skapa och utveckla reklamidéer. Allt annat fixas av diverse assistenter. Eller outsourcas. På samma sätt borde lärarna slippa allt som inte har med det egentliga utbildningsuppdraget att göra.

På lite större reklambyråer är det vanligt att man har ett delat ledarskap; en VD och en creative director (CD). VD:n gör sådant som VD:ar brukar pyssla med, medan CD:ns centrala uppgift är att höja och utveckla byråns kreativa standard. Att bli VD är inte ett självklart karriärmål för en ambitiös reklamperson.

På samma sätt skulle man kunna tänka sig att det finns en pedagogisk och en administrativ chef. Om en jämförelse med den hyperkommersiella reklamvärlden känns främmande, så fungerar många kulturinstitutioner likadant med sina konstnärliga ledare.

Anlagstesta lärare innan utbildningen.

Det pedagogiska yrket, som jag har stor respekt för, är ett kreativt yrke. Det innebär att det baserar sig på någon form av talang. Det betyder också att vissa helt enkelt inte kan bli bra lärare. Liksom vissa inte kan bli musiker, reklamkreatörer, idrottsproffs eller skådespelare oavsett hur mycket de övar.

Inom alla utbildningar till kreativa yrken (utom lärarutbildningen) börjar man med att anlagstesta de blivande studenterna innan utbildningen. Anlagstestet är förresten helt avgörande, och ofta det enda urvalet som förekommer. Helt enkelt för att veta om de blivande eleverna alls har förutsättningarna för att bli bra i sitt yrke.

Utvärderingen av verksamheten måste flyttas.

Det nuvarande betygssystemet med sina olika steg och nivåer är visserligen ett verk av tabellonanistiska gnomer med kontrollfetischistiska begär, men det finns ett mer fundamentalt fel: Systemet innebär att skolorna utvärderar sig själva. Samtidigt som de konkurrerar om elever med sina resultat.

Det är som om vi på reklambyrån skulle utvärdera våra egna kampanjer. Klart det blir betygsinflation. Istället skulle man kunna låta exempelvis de nationella proven ge skolan en betygspott, som den har att hålla sig inom. Sedan får lärarna sätta betyg fritt.

Gör målstyrningen enkel och relevant.

På reklambyrån finns egentligen bara en relevant fråga: Bidrar det här till att (bättre) lösa uppdraget från uppdragsgivaren? Är svaret ja, kör. Är svaret nej, lägg ner. Styrdokument, ”kvalitetssäkring” och annat byråkratiskt nonsens lyser med sin frånvaro: Nästan inga reklambyråer är ”kvalitetsscertifierade” enligt ISO. Det finns inte heller några legitimationer eller annat trams.

I skolans värld är det tvärt om. Fick ett bra exempel av min bror, som är lärare: Vi antar att två skolor har samma mobbingproblem. Lillskolan löser mobbingen, men missar i dokumentation, upprättande av handlingsplaner med mera. Storskolan gör allt rätt på pappret, men löser inte mobbingen. Konsekvensen är att Lillskolan får smisk på fingrarna, medan Storskolan är home free. Ett sådant utfall vore otänkbart i reklambranschen. Lillbyrån löste ju problemet, och det är allt som räknas.

Tillåt skolor att vara olika.

Skolan kan inte utvecklas om alla skolor är lika. Det sättet reklambranschen utvecklas på är genom att de mindre framgångsrika försöker imitera de duktigas framgångsformler eller helst hitta en egen, nyskapande sådan. Det bästa sättet att utveckla skolan som helhet är att låta enskilda skolor göra som de vill, så visar det sig vad som funkar. Och vad som inte funkar.

I de som konsekvent underpresterar, ska i första hand ledningen (rektor och pedagogisk chef) få sparken, i andra hand ska de läggas ner.

Professionen ska styra.

Såg ett väldigt intressant program på UR med en ledande internationell skolforskare (Dylan Wiliam, professor emeritus vid Institute of Education vid University of London). Han sade att ”i länder med välfungerande skolor är skolan inte en politisk fråga.” Det kan ju i och för sig innebära att alla är nöjda, så varför klaga?

Men som förälder kan jag inte låta bli att undra om det inte kan vara så att skolan i dessa länder fungerar bättre just därför att ideologer, politiker och världsförbättrare låtit den vara ifred, helt enkelt. Sverige har en havererad skola. Och en aktiv skolpolitik. Vi har ett havererat försvar. Och en aktiv försvarspolitik. Samma med bostadspolitiken. Men vi har ingen reklampolitik. Jag ber varje kväll till s:t Ogilvy att politikerna inte ska lägga märke till oss.

Vi på byråerna sköter oss själva, tack så hemskt mycket. Det borde skolorna också få göra.

Vi ses i kommentarsfältet, antar jag.