En liten text om ondska.

Normalt brukar jag avstå från att publicera funderingar kring ditt och datt på den här bloggen. Med tanke på morden i Trollhättan tänker jag dock göra ett undantag. Vad får en person som Anton Lundin Pettersson att göra det han gjorde?

I grunden är förklaringen är att Pettersson var övertygad om att han gjorde det goda. Detta har han gemensamt med alla ideologiskt eller religiöst motiverade mördare: Han anser sig stå för det goda.

I Pettersson förvirrade begreppsvärld var ett etniskt rensat Sverige något gott och eftersträvansvärt. I Andreas Baaders febriga hjärna var ett kommunistiskt Västtyskland gott och eftersträvansvärt.

Att se sig själv som förkämpe för det goda, är alltså en egenskap Pettersson delade med andra ideologiskt eller religiöst motiverade mördare. Från bin Laden till Breivik, från Stalin till Hitler, från SS till IS.

Grejen är att om du ser dig själv som företrädare för det goda, blir dina motståndare per definition onda. Och är de onda, är det fritt fram att bekämpa dem med alla medel. De är ju onda. Och du är god. De är orcher. Du är Aragon.

Det spelar ingen roll vilken ideologisk eller religiös övertygelse du har. Med en attityd som delar in människor i goda och onda, är du en potentiell våldsverkare. Eller åtminstone en som sprider hat. Och hjälper en Pettersson eller Meinhof att motivera sina brott.

Botemedlet är uppenbart. Du är en människa, med fel och brister. Det är jag också. Ingen av oss är helt god eller ond. Vi är bara människor. Oavsett åsikter, etnicitet, religion etc. Ledsen att vara den som säger det: Du är inte god. Å andra sidan är du inte ond heller.

Bättre än så blir det inte. På gott och ont.